Stenebo gruvor

Järngruvor, verksamma  från c:a 1650 – 1875

Stenebo järnmalmsgruvor, ibland benämnda Ukna eller Nämåsa gruvor, består av 12 stycken gruvor och skärpningar. Gruvfältet bestod av flera gruvor som ägdes av olika bolag, bland annat har flera av regionens järnbruk brutit i eller haft egna gruvor i området: Tofvehult, Eds bruk, Ankarsrum och Överum. De bedrev inte någon gemensam brytning utan var och en arbetade i sin egen gruva.

Nämåsa- och Stenbogruvan tillhörde Stensnäs säteri och gick under namnet Stensnäsgruvorna. Stenbogruvan inmutades någon gång kring 1650-talet.

På Stenbos dagmalmstreck låg troligtvis också Tjustadgruvorna som inmutades 1752 av bonden Engelbrecht Olsson, men som senare 1772 bearbetades av Forsaströms delägare. 1776 var gruvan i Åtvidabergsbolagets och Forsaströms järnverks ägor. Men man hittade så mycket malm att man inte hann att förbruka den och gruvarbetarna fick börja jobba i Ålängsgruvan.

Ryttare- och Vindgruvorna drevs av ägarna av Tovehults masugn. 1745 var Ryttaregruvan 13 m djup och Vindgruvan var 8,9 m djup.

Regementsqvarteraren C.A. Reuterskiöld, ägare av Överumsbruk, inmutade och bearbetade 1748 Vallborgsmogruvorna.

Storgruvan, Stenebo

Bruket i Ed som bröt malm i 4 olika  gruvor vid Stensnäs satte 1754 upp den första hästvindan vid Storgruvan som då var 16,2 m djup. 1826 tillhörd Stenbogruvan Eds- och Finspångs järnbruk. Man fick årligen fram 7000 skeppund bra malm.
De satte 1857 upp en ångmaskin för länspumpning av Storgruvan. Detta för att kunna bearbeta gruvan med större effekt. Hästvindan användes fram till 1865 då ångmaskinen äntligen var färdiguppsatt.
Den stora välvda gången (stållen) som går från sidan av berget och in till den djupa Storgruvan började att bearbetas 1760 genom bränning, innan krutet uppfanns. Men på brist av skickliga gruvarbetare och ständiga ödeläggelser av gruvan så blev det inte klart förrän år 1777. Gången blev 86m lång och djupet under dagöppningen var då 31.3 meter. Stenbo malmstreck har en S-formig böj och är mellan 2,5 m och 12 m bred .

Längst in vid dagöppningen hade man ett litet rum som tjänstegjorde som smedja.
Malmen som bröts togs upp med en vinsch, först ända upp till toppen på berget, men senare till gruvgången. Där fanns också en vändplan där man kunde vända med oxen och kärran som malmen transporterades på. Oxen drog sedan malmkärran ner till Storsjön där ångbåten Eda väntade på att få transportera malmen till Edsbruk.

På natten den 17 juni 1875 inträffade ett större ras i Storgruvan (Ankarsrums Lill- och Storgruva). Man hade länge iakttagit en släppa som gjorde hängväggen lös och benägen för ras. För att förhindra raset hade man satt upp ett bergband. Men för att få upp vattnet ur gruvan var man tvungen att minska det bandet, vilket gjorde att det rasade.  Storgruvan var då 90 m djup.

På 1880-talet så gick ångmaskinen som drev länspumpningen av vattnet i Storgruvan sönder och det var då inte lönt att fortsätta med gruvdriften.

Stållgången är nu öppen för äventyrliga besökare. Den går ett hundratal meter in i berget, och mynnar vid ett vattenfyllt schakt.

Källor:

  1. http://www.uknacd.se/HTML/index2.htm. Hämtad 2010-05-31.
  2. Projekt Gladhammar rapport 2004:09, s. 27.
  3. http://www.tjustforum.se/Landsvagar-uknadalen.shtml. Hämtad 2010-04-30.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *